Kreativt skrivande
Jag går på en stig. Solen är på väg ner och sensommarens kyla börjar bita sig fast i huden. Det är en ny stig, en ny promenad. Promenader som jag aldrig tar annars men blev inspirerad att ta nu. Varför vet jag inte.
Stigen leder mig längre och längre in i en skog. En skog av fler sorters träd än jag kan namnet på. Det enda de verkar ha gemensamt är att de ser ut att vara uråldriga och ju längre in i skogen jag kommer desto äldre tycks de bli.
Den täta skogskanten bryts plötsligt av en sten i samma storlek som ett litet berg. Toppen är täckt av grön mossa och den mörkgråa ytan ser ut att vara t.o.m. äldre än träden. Jag drar fingertopparna mot den och känner dess grova kalla yta mot min ännu varma hud. Jag ryser till lite lätt innan jag vänder mig bort från den och fortsätter vandra.
Min stig leder mig rakt in i en glänta. En perfekt cirkel tätt kantad av träd som endast bryts av totalt mörker istället för bruna stammar. Den enda öppningen är mittemot mig där stigen fortsätter in i skogen. Men i gläntan finns det ingen stig, gräset ser helt orört ut som om de som gått upp stigen helt enkelt tog och hoppade över gläntan.
Halvvägs igenom gläntan tittar jag upp mot himlen och solen som knappt syns bakom trädkronorna. Min blick fångas av en fågel som cirkulerar över mitt huvud. Trots avståndet kan jag se att det är en örn, lika vacker och ståtlig som jag alltid föreställt mig dem. Tiden tycks stanna upp en sekund innan han obehindrat rör sina vingar och snabbt försvinner över trädkronorna.
Min vandring genom skogen fortsätter och under en stund får jag sällskap av en bäck. Dess porlande bryter den kompakta tystnaden och för en stund känner jag mig inte ensam längre. Men precis som örnen försvinner den också in bland träden och tar känslan av sällskap med sig.
Jag börjar bli trött men bestämmer mig ändå för att fortsätta en stund till. Jag hinner knappt tänka den tanken innan skogen öppnar sig igen och leder mig rakt mot en fallfärdig stuga. Troligen har den varit röd en gång i tiden, inte nu längre. Mot mitt bättre vetande går jag närmare och röken som bolmar ur skorstenen lockar mig till sig.
Jag knackar på men det är helt tyst, knäpptyst.
Med hjärtat i halsgropen öppnar jag försiktigt dörren. Den klagar och protesterar för varje millimeter men till min förvåning sitter den fortfarande kvar när jag fått upp den halvvägs. Jag möts av ett litet rum som är helt omöblerat förutom en stor mjuk röd fåtölj framför den öppna spisen. Tröttheten övermannar mig och utmattad sjunker jag ner i fåtöljen.
Mina ögon blir långsamt tyngre men precis innan jag somnar avbryts jag av en rörelse i ögonvrån. Jag stelnar till och vänder huvudet mot rörelsen.
Där står han. Det blonda håret och mustaschen på plats. Han ger mig ett leende. Ett leende som besvarar alla mina frågor, som säger att allt är som det ska vara och att allt är okej. Allt är väl.
Sekunden senare är allt borta. Jag står i en tom glänta och det enda som finns vid mina fötter är några stenar. Jag tittar mig överraskat omkring och det tar en stund innan jag märker skillnaden. Skogen känns inte längre lika gammal, inte lika tung. Någonting har förändrats men allt är bra!
