Linda

Solen tar sig igenom lövverket och lämnar skuggor efter sig som sakta rör sig i takt med att vinden smeker träden. Jag följer ett ljud av vatten och stigen har försvunnit långt bakom mig. Mina steg känns lika tunga som hjärtat och jag funderar ofta på att helt enkelt ge upp och lägga mig under ett träd.

Men jag fortsätter och efter ett tag en flod. Vattnet rör sig sakta förbi. Det är bara några meter över till den andra sidan men jag kan inte se vart floden börjar eller slutar. Jag känner ett starkt behov av att följa vattnet men min väg hindras av stora stenar och träd.

Jag tvekar en stund innan jag tar av mig skogen och tar ett steg ner i floden. Trots att det fortfarande är tidigt på sommaren är vattnet varmt, ovanligt varmt. Stenarna under mina fötter är hala men de ger ändå ett visst grepp och jag lyckas hålla mig ståendes trots att vattnet försöker dra med mig. Jag tittar ner på linnet och shortsen jag har på mig, rycker på axlarna och går djupare ner i vattnet.

Snabbt tar floden tag i mig och ber mig vänligt men bestämt att följa med. Jag sträcker ut armarna framför mig och glider ner i det varma vattnet. Jag behöver knappt anstränga mig för att ta mig framåt eller hålla huvudet ovanför vattenytan. Floden gör det mesta jobbet vilket ger mig tid att studera omgivningen.

Skogen runt mig går igenom snabba förändringar framför mina ögon. Ena stunden en ljus lövskog, några meter senare har de flesta träden försvunnit och omgivningen gapar tomt runt mig. Några meter till och de ensamma lövträden som hängde sig kvar i tomheten har bytts ut mot en mörk och tät barrskog. Ett par simtag och skogen förändras igen till något man i vanliga fall endast ser i sagor. Träden är mörka, gamla och hotfullt sträcker de sina grenar mot floden och med den mig.

Förändringarna fortsätter om och om igen. Ljust, mörkt, hotfullt och tomt om vartannat.

Jag vet inte hur långt floden har tagit mig men jag är ganska säker på att jag inte kommer att hitta igen mina skor igen. Plötsligt öppnar floden upp sig i en sjö. Jag följer med vattnet tills jag nästan befinner i mitten av sjön. Runt mig kan jag se skogen och alla dess olika ansikten som den visat mig på min simtur.

Jag stannar upp, trampar vatten och tänker på inget särskilt när vattnet plötsligt bryts av rörelse och bubblor. Upp ur vattnet kommer först ett huvud, ett vackert sådant med stora bruna ögon och markerade drag. Huvudet följs av axlar och en bröstkorg. Jag känner hur min haka faller ner till naveln. Mannen ler mot mig och jag känner en direkt tillit till honom.

"Följ mig" Säger han.
"Blir det bättre då?" Frågar jag.
"Det blir annorlunda" Svarar han
"Ja, men jag är ju fortfarande densamma". Han ler mot mig och nickar.

Jag tittar runt igen mot skogen som ständigt förändras framför mina ögon och skakar på huvudet.

"Kanske en annan gång" säger jag, "senare."
"Bra tänkt" svarar han och försvinner ner i vattnet igen.

Hjärtat i halsgropen. Det slår så kraftigt att det gör ont. Mjölksyra, men jag fortsätter springa.

Skogen närmar sig och skänker mig ett hopp om att jag ska kunna gömma mig. Mörkret har redan fallit och den täta lövskogen borde ha ett och annat gömställe. Jag fortsätter följa stigen och när jag tagit mig en bit in bland träden tittar jag bakåt. Jag kan inte se något men jag vågar ändå inte stanna. Jag vet att de är där, snabbare, men kanske inte listigare.

Jag känner hur jag kliver på något och jag tappar fotfästet. Knät slår hårt i den upptrampade jorden men jag bryr mig inte om smärtan utan tar mig upp på fötter igen och fortsätter springa. Rädslan biter ett starkare tag i mig och samtidigt som jag känner något rinna från knät ner längs smalbenet går en kall kåre genom min ryggrad.

Jag viker av från stigen. Det blir svårare att hålla farten men träden döljer mig bättre. Ett litet dike korsar mig väg och jag tar ett språng över det. Mitt skadade knä sviker mig och jag lyckas inte få tillräckligt med kraft i hoppet. Min vänstra fot dränks i det kalla vattnet som sakta rinner på botten av diket.

Med hjälp av händerna lyckas jag dra mig upp på andra sidan och ett träd får hjälpa mig tillbaka på fötter. Jag kan knappt andas på grund av värken i lungorna men jag börjar ändå springa igen. Först långsamt och sedan snabbare.

Jag vägrar titta bakåt, jag vill inte veta om de tagit in på mig, om de är nära, hur nära. Jag pressar mig själv, pressar min kropp mer än jag någonsin gjort tidigare och varje muskel skriker av smärta. Men den smärtan är inget i jämförelse med om de får tag på mig.

Fem, kanske tio minuter senare saktar jag ner på farten och tar mig in bakom ett träd. Försiktigt sticker jag fram huvud och kollar bakåt.

Inget...

Skogen är tom. Jag försöker lugna mina andetag för att höra bättre men skogen är tyst, det hörs inte ett ljud. Vågar jag fortsätta? Kanske de tagit en annan väg, kanske jag kommer springa rakt på dem!

Ett prassel till vänster om mig. Jag vill inte titta. Jag måste titta.

Jag har tur, den här gången, det är bara en räv. Den tittar upp på mig, den yviga svansen höjd mot himlen. Nosen rör sig i små ryckiga rörelser, tar in min doft.

Jag möter dess blick och hör en röst inom mig: "Följ mig". Är det räven som talar till mig? Hans stora kloka ögon fortsätter hålla min blick några sekunder till innan den blinkar och vänder sig om. Ett ögonblicks tvekan sedan följer jag den in bland buskarna, djupare in i skogen.

Min bröstkorg värker. Trots att jag vet att smärtan bara är i mitt huvud så är den verklig nog.

Jag lyckades ta mig ut på den här promenaden trots att jag knappt varit utomhus på flera dygn, men ensamheten var tillslut på väg att äta upp mig levande. Utan att jag lägger någon större vikt vid vart jag är på väg styrs mina steg mot den närliggande skogen och så fort träden tätnat runt omkring mig så återspeglar skogen mitt mående.

Det är sommar, mitt på dagen och solen skiner. Men skogen känns grå, tung, trist. Träden står tätt intill varandra men ändå tillräckligt långt ifrån för att inte riktigt röra vid varandra. Omringade av lika men ändå ensam.

Trycket över bröstkorgen blir intensivare och jag börjar ångra att jag gick ut. Jag längtar tillbaka till min säng, till tryggheten.

Mina tankar bryts plötsligt av en stark doft av syrener. Vad kommer det ifrån? Det finns ju inte en syren så långt ögat kan nå. Trycket över bröstkorgen avbryts ett tag av den starka doften och jag fortsätter fundera över vart den kan ha kommit ifrån samtidigt som mina fötter leder mig djupare in i skogen.

En sväng till höger och min blick fångas av en liten nergången stuga mitt bland träden. Den ser fullständigt fallfärdig ut, ensam och övergiven i skogen. Dörren hänger bara från ett gångjärn. Öppen för vem som helst att ta sig in, sabotera, göra vad de vill.

Stugan drar sig till mig och jag låter den göra det. Försiktigt lirkar jag mig förbi den skamfilade dörren.

En inandning och tre blinkningar senare så står jag fortfarande kvar i en stor sal. Jag kan knappt se den bortre väggen, för att inte tala om taket. Rummet är tomt, väggarna är i blankpolerat trä, precis som golvet under mig, men golvet är något mörkare. Taket ser jag inte så bra, men även det ser ut att vara av blankputsat trä fast i en tredje, ljusare nyans. Det finns inte en möbel, inga tavlor, inte ens en matta. Rummet är kalt och opersonligt.

Jag fortsätter titta mig omkring och upptäcker att det flera meter framför mig finns två dörrar. En på väggen till höger om mig och en på den vänstra. Jag går fram och ställer mig mellan dem. Jag vänder mig mot vänster och stirrar mot den dörren, hur jag inte kunde lagt märke till den tidigare förstår jag inte. Kontrasten mellan färgen på väggen och den djupa svarta färgen på dörren är skarp.

Mitt på dörren sitter en vit skylt, med ordet: BAKÅT. Fundersam vänder jag mig mot höger. Den dörren är exakt likadan fast på den står det istället: FRAMÅT.

Jag tvekar, men väljer tillslut att gå till höger.

Under FRAMÅT-skylten finns en mindre text ingraverat i dörren:

"Kliver du över denna tröskel måste du lämna ditt förflutna bakom dig"

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren.

Jag är tillbaka i samma skog igen, snabbt vänder jag mig om men bakom mig finns inget. Ingen dörr och ingen stuga. Något känns dock annorlunda, jag vet att det är samma skog, jag känner igen mig, men ändå känns den inte likadan som den gjorde innan jag gick in i stugan. 

Den är förgladare, ljusare, lättare. Träden smeker varandra i vinden och doften av syren har kommit tillbaka. Lättare om hjärtat vänder jag mig mot stigen och vandrar hemåt.

Har nog aldrig sätt så många variationer av grönt förut. T.o.m. trädstammarna är täckta av ljusa och mörkgröna växter. Jag börjar också förstå varför dom kallar det för regnskog. Trots att det inte regnar känns allt fuktigt och kläderna klibbar mot min svettiga hud. Runt mig sträcker sig träd högre upp än mitt öga når och nedanför mig är stigen omringad av blad och gräs.

Jag känner mig väldigt tillfredställd med tillvaron fram tills något får löverket till höger om mig att prassla till. Med hjärtat i halsgropen vänder jag mig mot ljudet men jag kan inte se något. Jag står kvar så ett tag och försöker få hjärtat att slå i normal takt. Precis när jag får ner pulsen till "ute på joggingtur"-nivå ser jag en rörelse i ögonvrån.

Den är gången är inte hjärtat på väg ut från bröstkorgen längre. Det har helt enkelt stannat. Hjärtstillestånd.. Punkt slut!

"Vad fan gör jag här?"

Mina vänner tyckte jag var galen när jag berättade om resan: "ska du åka till en regnskog? Du vågar ju knappt plocka en blomma!"

Och ja, dom hade rätt! Självklart!

Till vänster om mig. På en stor grönaktig och klibbig sten sitter en spindel. En jäkla spindel! Och den är dessutom enorm, i mina mått mätta i alla fall! Trodde jag på fullaste allvar att det inte skulle finnas spindlar här??

Trots att mitt hjärta officiellt sagt god natt så verkar mina ögon fortfarande fungera och jag blinkar till. Sekunden senare är spindeln borta! Där försvann lungorna också....

Två minuter senare är jag på väg djupare in i regnskogen. Hjärtat slår igen och lungorna har fått tillbaka förmågan att andas.

"Hur hade du tänkt att jag skulle förklara det här då?"

Skuldmedvetet tittar jag upp mot min man och blåmärket som pryder hans öga. "Du kan säga att du hamnade i slagsmål med en krokodil", svarar jag och ler mot honom.

Han ger mig ett av sina sneda och helt underbara leenden. "Jo, det låter ju i alla fall bättre än: min fru gav mig en snyting för hon trodde att jag var en spindel".

"Du borde veta bättre än att smyga upp bakom mig sådär!"

Vi fortsätter gå en bit tills skogen glesnar och öppnar sig mot en flod. Vi slår oss ner på en sten och tittar ut mot vattnet som sakta rör sig framför oss. Jag ser ett par fåglar simma mot flodströmmen. De påminner mig om svanar trots att de inte är ett dugg lik svanar. De är alldeles för färgglada och halsarna är för korta. Men det är ändå något, något med sättet de rör sig på. Synkroniserade.

Min man lägger sin arm runt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel. Hur kunde jag vara så rädd förut? Hur kan jag vara rädd när jag vet att jag har honom?

Plötsligt insåg jag att det skulle bli en helt annan dag än vad jag hade tänkt mig.

Tåget var inställt, jag hade ramlat med cykeln på väg till stationen och snön vräkte ner. En helt vanlig dag: jo tjena! Fan för måndagar!

Haltande, jag var ganska säker på att jag blödde från knät, tar jag mig in på stationen. Varenda tåg är inställt men jag orkar verkligen inte cykla hem på en gång.

Ljudligt suckande släpper jag ner väskan vid fötterna och lutar mig mot första bästa vägg. Stationen är packad!

"Du ser ut att vara på lika bra humör som mig!"

Rösten kommer snett uppifrån och jag vänder huvudet mot höger.

Utan att visa det för mycket, hoppas jag, får jag en liten chock. Jag möts av ett par stora, vackra och framförallt snälla ögon. Ett leende som får mina ben att kännas som gele och mitt hjärta slutade nog slå i samma sekund som våra ögon möttes.

Killen fortsätter le mot mig och diskret sväljer jag klumpen som tagit över stora delar av min hals. 

"Då är vi i alla fall inte ensamma om att ha en dålig dag" Svarar jag och ler tillbaka.

Min tröja har klibbat fast på kroppen och jag orkar knappt ta ett andetag. Luften är extremt kvav och solen bränner på min hud. Jag ökar på stegen så jag kan mig in under trädens skuggor snabbare. Luften i skogen pressar sig mot mig. Dofterna känns tunga och luften är fuktig.

Det luktar åska. Trots att det inte finns ett moln på himlen.

Jag fortsätter gå djupare in i skogen och bestämmer mig för att ta en ny väg idag. Mina steg drar mig mot en stig till vänster om mig och efter bara några meter kantas stigen av ett berg. Den massiva kroppen reser sig högt mot himlen och utstrålar en känsla av uråldrig makt.

Några meter längre fram är en del av berget gömd under höga buskar. Mellan grenarna är det svart och jag får känslan av att det finns en öppning där. Nyfiket går jag närmare och skjuter undan dom tunna, lövfyllda grenarna.

Jag hade rätt, bakom buskarna gömmer sig en öppning knappt lika stor som mig. Nervös för att träffa på nått djur men samtidigt sjukt nyfiken pressar jag mig igenom öppningen. Det första som slår mig är doften. Tung, kvav och instängd. Sakta vänjer sig mina ögon med det svaga ljuset från öppningen och en ljusstråle som tycks komma från en öppning i taket.

Grottan är liten, ungefär lika stor som mitt tvrum men knappast lika bra inrett. Bergsväggarna är skrovliga och på sina ställen täckt med tjock mossa. Någonstans ifrån hör jag ljudet av droppande vatten. Jag följer ljudet och finner en smal öppning i bergsväggen där det sakta dropper ner vatten i en grop i marken. Ljudet är hypnotiserande, dripp dropp dripp dropp, och jag fylls av ett inre lugn trots den smått kusliga platsen.

Lugnet bryts plötsligt av ett sken som lyser upp grottan och en smäll som får mig att tappa andan.

Varför gick jag ut för? Jag visste ju att det skulle börja åska!

Jag går tillbaka till öppningen och tittar ut genom buskarna. Regnet öser ner med enorm kraft. Jag drar en djup suck och vänder mig tillbaka in mot grottan. Trots regnet utanför hör jag fortfarande det droppande vattnets rytmiska ljud. Jag går tillbaka till gropen och sjunker ner bredvid den. Med ytterligare en suck slutar jag ögonen och fokuserar på droppandet.

Vädret utanför rasar på men jag känner ett inre lugn fylla mig. Det här är min grotta bestämmer jag mig för, min tillsflyktsort. Det finns inte ett spår av varken människor eller djur. Inga fladdermöss och hittills inga spindlar!

Jag känner hur jag blir mer och mer avslappnad. Jag har hittat ett eget gömställe från yttervärldens stress. Inga krav, inga datorer, inga mail stup i kvart med uppmaning VGR, VGR, VGR, och inga pipande mobiler.

En timme sernare har ovädret dragit förbi och jag kryper ut från min lilla grotta. Långsamt sträcker jag ut mig i solen och tar ett djupt andetag. Skogen luktar ren, ny, uppfriskad.

Har jag visst börjat med. Vilket var... intressant. Men visst handlade det om kreativitet och det var inte alls som jag hade tänkt mig. MEN, jag skrev, och det kändes bra=) Kreativiteten flödade så att säga =P Dagens verk:

Jag går på en stig. Solen är på väg ner och sensommarens kyla börjar bita sig fast i huden. Det är en ny stig, en ny promenad. Promenader som jag aldrig tar annars men blev inspirerad att ta nu. Varför vet jag inte.

Stigen leder mig längre och längre in i en skog. En skog av fler sorters träd än jag kan namnet på. Det enda de verkar ha gemensamt är att de ser ut att vara uråldriga och ju längre in i skogen jag kommer desto äldre tycks de bli.

Den täta skogskanten bryts plötsligt av en sten i samma storlek som ett litet berg. Toppen är täckt av grön mossa och den mörkgråa ytan ser ut att vara t.o.m. äldre än träden. Jag drar fingertopparna mot den och känner dess grova kalla yta mot min ännu varma hud. Jag ryser till lite lätt innan jag vänder mig bort från den och fortsätter vandra.

Min stig leder mig rakt in i en glänta. En perfekt cirkel tätt kantad av träd som endast bryts av totalt mörker istället för bruna stammar. Den enda öppningen är mittemot mig där stigen fortsätter in i skogen. Men i gläntan finns det ingen stig, gräset ser helt orört ut som om de som gått upp stigen helt enkelt tog och hoppade över gläntan.

Halvvägs igenom gläntan tittar jag upp mot himlen och solen som knappt syns bakom trädkronorna. Min blick fångas av en fågel som cirkulerar över mitt huvud. Trots avståndet kan jag se att det är en örn, lika vacker och ståtlig som jag alltid föreställt mig dem. Tiden tycks stanna upp en sekund innan han obehindrat rör sina vingar och snabbt försvinner över trädkronorna.

Min vandring genom skogen fortsätter och under en stund får jag sällskap av en bäck. Dess porlande bryter den kompakta tystnaden och för en stund känner jag mig inte ensam längre. Men precis som örnen försvinner den också in bland träden och tar känslan av sällskap med sig.

Jag börjar bli trött men bestämmer mig ändå för att fortsätta en stund till. Jag hinner knappt tänka den tanken innan skogen öppnar sig igen och leder mig rakt mot en fallfärdig stuga. Troligen har den varit röd en gång i tiden, inte nu längre. Mot mitt bättre vetande går jag närmare och röken som bolmar ur skorstenen lockar mig till sig.

Jag knackar på men det är helt tyst, knäpptyst.

Med hjärtat i halsgropen öppnar jag försiktigt dörren. Den klagar och protesterar för varje millimeter men till min förvåning sitter den fortfarande kvar när jag fått upp den halvvägs. Jag möts av ett litet rum som är helt omöblerat förutom en stor mjuk röd fåtölj framför den öppna spisen. Tröttheten övermannar mig och utmattad sjunker jag ner i fåtöljen.

Mina ögon blir långsamt tyngre men precis innan jag somnar avbryts jag av en rörelse i ögonvrån. Jag stelnar till och vänder huvudet mot rörelsen.

Där står han. Det blonda håret och mustaschen på plats. Han ger mig ett leende. Ett leende som besvarar alla mina frågor, som säger att allt är som det ska vara och att allt är okej. Allt är väl.

Sekunden senare är allt borta. Jag står i en tom glänta och det enda som finns vid mina fötter är några stenar. Jag tittar mig överraskat omkring och det tar en stund innan jag märker skillnaden. Skogen känns inte längre lika gammal, inte lika tung. Någonting har förändrats men allt är bra!

Inte en dag för tidigt, men nu har jag äntligen gått på semester. Känns väldigt skönt, bara ta det lugnt i tre veckor. =)

Semestern börjar med ett besök av syrran. Ska hämta henne om ett tag på tågstationen så får väl se vad vi hittar på i helgen.

Sen, på torsdag till veckan, bär det av till Malta! Längtar enormt mycket. En vecka med all-inclusive, inte bekymmer inget att tänka på, inget att fundera över. Ingen städning! =D

Men innan dess måste jag åka upp till S-vall en snabbis för att lämna Aleria hoss mamma. Vi ska försöka ha henne tillsammans med mammas katter, hon är verkligen inte så förtjust i andra katter men man kan ju alltid testa. Vem vet det kanske funkar och hon får en riktigt rolig vecka=)

Nu ska jag rensa kattlådan, yeeey!

Hade tänkt gå och lägga mig för snart två timmar sedan, hade t.o.m. tagit mig till sängen. Men som vanligt när jag planerar något så går det inte alltid så bra=/

Har, för vilken gång i ordningen vet jag inte, fastnat i Harry Potter böckerna igen. Började läsa dem för ett tag sedan. Var meningen att jag skulle se alla filmer, men av någon anledning började jag läsa böckerna istället... Så nu är jag en bra bit in på den femte och har nästa lika svårt att lägga ner den som första gången jag läste den.

Vad självklart och såg den sista filmen också, för 1½ vecka sedan ungefär. Jag, S och E hade en trevlig helg tillsammans. På fredan, efter en minnesvärd resa till Skutskär för att hämta E, åt vi tacos och kollade på HP 7 del 1. På lördagen var vi sedan och spelade lite biljard (jag var riktigt värdelös), åt middag på en restaurang och gick sedan och såg HP 7 del 2 på bio.

Snacka om "The end of an era"! Känns väldigt konstigt att det är helt över nu, inga mer filmer och inga fler böcker=( Men, man kan ju alltid se/läsa om dem, igen o igen o igen o igen...=)

Att komma ihåg o blogga är inte det lättaste här i världen men då man det senaste halvåret bland annat hunnit med att ta examen, rest till Dublin, flyttat till Gävle, börjat jobba som socialsekreterare, varit på rockfestival, vårforum i Vemdalen, haft vänner på besök och varit till Sundsvall och Södertälje för att hälsa på vänner m.m. m.m. så har tankarna på bloggen varit ganska långt borta.

Nu senast var det en tripp till Furuvik på schemat. Jag, mormor och mamma var dit igår för att fira min födelsedag lite sådär i efterskott. Nostalgitripp så det bara skriker om det! Då helst spöktåget som jag självklart tvingade mamma att följa med på. Inte ett dugg värt pengarna och mest bara skrattretande, men oj vilka minnen=) Tvingade även med henne på en "flodfärd i Sydamerika", sista skrattet fick dock hon=/ Vi fick åka i något som skulle likna tunnor som förutom att röra sig långsamt framåt även hade en förmåga att snurra ganska mycket, långsamt det också men fortfarande snurrande. Eftersom jag knappt kan snurra ett varv runt mig själv utan att känna mig illamående mådde jag allt annat än bra efter den lilla turen. Nöjet med att vara extremt åksjuk!

Hann även med att kolla på lite djur (bl.a. våra släktingar som mormor så fint kallade dem)


Vad orangutangen höll på med var det ingen av oss som riktigt förstod..

Innan vi gick därifrån lyckades vi även vinna "lite" choklad, första gången för någon av oss=) (Vi ignorerade självklart det faktum att pengarna vi hade lagt ut på lotter hade gett oss lika mycket choklad på närmaste ica)



Dagen avslutades på en mexikansk restaurang i centrala Gävle där vi alla tre avnjöt en tacobuffé. Ett helt okej sätt att fira en födelsedag enligt mig..

Imorgon är det dags för jobb igen, men nu är det bara två veckor kvar innan jag också får gå på semester. Vet inte varför jag envisas med att ta så sen semester hela tiden. Fast det finns ju två klara fördelar, man behöver aldrig få den där hemska ångestkänslan när man ser andra gå på semester samtidigt som man vet att man själv redan varit på sin och måste vänta ett år på nästa, för jag är helt klart sist ut=). Sen är det billigare med resor eftersom skolan börjat (återkommer till det senare).

1. Stänger du av mobilen när du sover?

    Nope, nån kan ju ringa om något viktigt

2. Vem såg dig senast naken?

    Var ett tag sedan någon såg mig naken=P

3. Hur såg du ut på högstadiet?

    Var blond då av någon outgrundlig anledning

4. Hur kommer du se ut om tjugo år?

    Som en 45-åring=P

5. Hur var du på dagis?

    Hängde med dom coola grabbarna och hittade på en massa bus=D

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?

    Får väl hoppas att jag inte är allt för hemsk att jobba med

7. Har du celluliter?

    Ska ni veta det för?=P

8. Biter du på naglarna?

    Nej

9. Har du något handikapp?

    Tror jag inte

10. Är du rädd för att få hängbröst?

      Känns som att det är en del av livets gång

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna?

      Tror inte på gud

12. Svär du?

      Ja, men inte lika ofta som förr

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?

      Ja, har en förmåga att vara trevlig mot främlingar.

14. Hur homo är du på en skala 1-10?

      Haha, tror nog jag är ganska straight faktiskt

15. Tror du på utomjordingar?

      Yes, är fullkomligt ologiskt om vi skulle vara helt ensam i universum

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut,

      Vad väljer du?

      Tacos, me love! Plus att det går att variera så mycket

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?

      Blodpudding bland annat, men finns mycket mer!

18. Ljuger du?

      Vem gör inte det? Men försöker iaf inte ljuga så mycket

19. Har du kysst en polis?

      Ne, det tror jag inte

20. Är du rädd för Securitasvakter? 

       Varför skulle jag vara det?

21. Har du någonting att dölja?

      Om jag har det skulle jag väl knappast skriva det här=P

22. Vad har du på din nyckelknippa?

      Nycklar... och en sten köpt på Natural history museum i London

23. Är du/har du varit gift?

      Nope..

24. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från

      krogen?

      Ne, skulle nog inte gått och lagt mig innan

25. Kan du laga cyklar?

      Gav jag mig fan på det så skulle jag säkert kunna lyckas med nått

26. Kan du fixa med bilar?

      Haha, ne, men helt omöjligt är det nog inte att lära sig

27. Brukar du köra om?

      Självklart. inte så ofta dock, har inte så bråttom när jag kör någonstans

28. Kan du baka bröd?

      Har aldrig testat men det kan jag säkert=)

29. Vet du hur man frostar av en frys?

      Ja, vilket jag borde göra om jag ska vara ärlig

30. Vilken tv-serie skulle du helst leva i?

      "Gilmore Girls" =)

Är det bara jag som har svårt att förstå att det redan är november, eller rättare sagt att november faktiskt snart är slut? Varför är det alltid så att när tiden borde gå långsamt så rusar den fram som en duracell kanin hög på koffeintabletter?

Eftersom det är min sista termin och jag hitills klarat mig med goda resultat genom hela utbildningen har jag sedan terminsstarten ägnat mer tid åt att filosofera över framtiden än att plugga så jag överhuvudtaget får ut en examen. En helt vettig prioritering enligt mig. Jag trodde ärligt inte att det skulle vara så här ångestdrabbat att sluta skolan men de senaste åren har varit som att leva i en skyddad värld. Man har liksom alltid vetat vad som väntar än..

Det har jag däremot ingen aning om nu, den 14 januari är jag klar och jag har fortfarande inget arbete, har inte ens någon aning om vad jag faktiskt vill arbeta med... Vilket självklart leder till frågor som: vad vill jag göra med mitt liv? Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vart vill jag vara om 5 år, 10 år? Vart vill jag bo? O.s.v..

Riktigt upplyftande alltså!

Har dock överlevt en tenta, om än med inte fullt så bra resultat som jag annars är van vid. Den andra tentan (som även ger slutbetyget på halva terminen) får jag däremot inte reda på resultatet av förrän på tisdag... Jag har aldrig var bra på att vänta=/ Läraren har dock berättat så pass mycket att ingen har fått F. Vilket hade kunnat minskat ångesten om det inte varit för det faktum att han inte har nämnt om någon fått FX (att man måste komplettera) eller inte. Betydande att jag fortfarande riskerar att behöva komplettera en eller flera uppgifter.

Till lite mer upplyftande nyheter så har jag och moder bokat en resa till Dublin den 4 januari - 7 januari. Lovely! Ser verkligen fram emot den resan, hoppas bara att mina förväntningar inte är för höga. Har ingen lust att bli besviken.

Kom hem för lite över en timme sedan från en helt underbart skön och lugn helg. Jag och Emma hyrde en stuga över helgen en bit utanför Strömsund. Vi har i princip inte gjort annat än att sola, bada, grilla, läst böcker, kastat pil m.m. Helt fantastiskt!

Lite bilder:

Vägen ner till stugan, den låg till vänster bakom träden:

Ja det sammanfattar väl mitt mående just nu, suck! Ibland blir jag så jäkla less... Kan säga att jag har gjort i princip ingenting den här helgen, men ibland måste man väl få ha en sån helg också? Eller?

Iaf så skrev jag ju igår att USB-portarna på min dator dog för ett tag sedan. När det hände så kollade E upp om det var ett vanligt problem och det visade sig att de plus tangentbordet ofta går sönder samtidigt på den modellen jag har. Men mitt tangentbord fungerade hur bra som helst=) Fram till igår!

Kom hem från Em, dit vi ironiskt nog åkte för att hjälpa henne med datorn, ska iaf sätta mig vid datorn ett tag och varken tangentbordet eller musplattan fungerar. Fan vad roligt! Eller inte=(

Så nu är det bara att köpa en ny dator... Det är ju tur att man är rik och dessutom utbildar sig till nått där man tjänar en massa pengar...

Shit vad dålig jag är på att uppdatera denna blogg. Får skylla på mitt väldigt upptagna liv=) Går iaf bra att jobba vilket är skönt, även om jag fler än en gång måste springa och fråga efter hjälp. Men efter 6 veckor så har man knappast lärt sig allt om att vara socialsekreterare...

Var iaf ner på gatufesten förra helgen, men tror vi gick fel dag... Var sjukt lite folk på fredagen, men vi hade roligt ändå=) Tråkigt bara att tiden går så snabbt, helt plötsligt var det dags att åka hem liksom, men men dom säger ju att tiden går som snabbast när man har roligt=)

Har även hunnit med en tripp på Frösö zoo men har inga bilder att bjuda på. Både den dagen och helgen efter på gatufesten så glömde jag lägga in minneskortet i kameran!=O Fatta vad irriterande! Lyckades iaf ta några bilder på Frösö Zoo eftersom kameran har lite minne men då kommer ju nästa problem: Eftersom de inte ligger på minnekortet måste jag använda USB-sladden men USB-protarna eller vad det kallas har gått sönder på min dator så jag får ju inte över bilderna från kameran.... Man kan helt klart bli less för mindre...

Idag vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på. Tänkte först ta en liten roadtrip men pengarna och orken efter en väldigt lång vecka sätter stopp för det... Kanske ska åka och spela minigolf istället? Är ju också ett sätt att fördriva tiden=)

Dom snittar 19,3 och ändå kan hon inte få upp en champagneflaska=)
Inslagen med julklappspapper och i en vispgräddetetra, kan det vara från hennes bror?

Har haft en väldigt trevlig helg måste jag säga=) Var på Bishop Arms i fredags med några vänner. Hade en trevlig kväll med en massa snack, skratt och några öl. Var för en gångs skull en bra uppslutning också, i vanliga fall är det ingen som har tid att träffas men i fredags vart vi hela 7 stycken=) Det måste helt klart göras om. Iofs så pratas det om att gå ut nästa helg också men då blir det nog plaza = dansa. Kan bli trevligt det också men känns som att jag druckit lite för ofta den senaste tiden. Okej, jag vet, jag är som en pensionär eller nått. Men har man sett på nära håll vad alkohol kan ställa till med plus lyssnat på Arnes föreläsningar om vad endast en kvälls drickande gör med ens hjärna är man inte sådär jätte sugen på en öl efteråt=) Jag är även en av dem som inte kan gå på krogen nykter, fulla människor är väldigt jobbiga människor, och på plaza har de även en förmåga att trycka in så mycket folk (troligen för att det betyder mer pengar, vad annars?) att det efter ett tag påminner om en sardinburk...

Igår blev det en lugn hemma kväll med Ewout, vi kollade på eurovision av någon outgrundlig anledning. Förstår inte varför jag utsätter mig själv för det varje år, musiken är ungefär lika rolig att lyssna på som en katt som klämt svansen. Men det var iaf det bästa bidraget som vann, hade ex. Serbien vunnit istället hade jag nog varit tvungen att överge Europa så snabbt som möjligt.
Serbien och sedan vinnaren Tyskland


Ikväll var jag på bio med L och E och såg Sex and the city 2. Den var faktiskt bra, men en varm biosalong och obekväma stolar gjorde att jag tappade intresset ganska snabbt=/ Får kanske ta och se om den igen när den kommer ut på dvd.

Ser ut att bli jobb imorgon. Chefen ringde i fredags och undrade om jag kunde komma in och jobba redan nu till veckan. Inte heltid som det lät, men iaf tillräckligt för att täcka upp för en av de andra som är borta. Problemet är att jag inte vet hur jag jobbar än så är väl lika bra att kliva upp tidigt imorgon om telefonen ringer. Är väl inte så där super sugen på att jobba redan nu, ville ju ha lite ledigt. Men snäll som jag är (plus att det är ju ett nytt jobb så man vill ju inte tacka nej det första man gör) så kunde jag inte tacka nej. Men det går väl bra det också, allt löser sig i slutändan, eller nått...

Sova nu kanske...?

Jag är en av de som anser att vi, trots att vi har det så bra, ändå har rätt att klaga. Allting är ju relativt, så även om vi inte svälter eller förlorar våra familjer i krig så har vi ändå problem som vi själva tycker är tillräckliga för att få oss att må dåligt/bli arg/ledsen o.s.v. Jag klagar också på mer eller mindre viktiga saker, eftersom de sakerna för mig (iaf just då) är viktiga och skapar problem för mig.

Däremot så ser jag ingen anledning till att skapa en stor debatt om något som trots allt är väldigt orelevant om man ser till Sverige och helst världen i stort. Jag kan klaga till mina vänner, men längre än så finns det oftast ingen anledning att gå. Detta håller däremot inte alla med om...

Som ni säkert har läst har det varit mycket prat om det så kallade köttklistret den senaste tiden. Som jag har förstått det handlar det om ett klister tillverkat av blod från ko eller gris som gör det möjligt att klistra ihop mindre bitar av kött för att de ska se större ut. Klistret är helt ofarligt att äta som jag förstått det.

Det finns självklart en massa människor som anser att detta är förjävligt och nu har EU röstat för att köttklistret inte ska tillåtas eftersom det kan vara vilseledande mot oss stackars konsumenter....

Men seriöst??!!! Det finns folk som svälter i världen, människor som varken har mat eller vatten för dagen, och ni klagar på ett jäkla klister som får några bitar filé att se ut som en fullstor filé. Skämtar ni eller? Visst, okej, allt är relativt, men nån jävla gräns måste det väl ändå finnas?????

Den där jäkla filén ska ändå hackas upp, tillagas, tuggas sönder, gå igenom hela matsmältningssystemet och sedan komma ut ur era arslen i ett mycket mindre trevligt tillstånd än vad det var innan (med eller utan köttklister) så spelar det verkligen någon roll då om köttet var flera små bitar som satt ihop eller en enda stor? Vad är skillnaden? Okej, det må vara ett sätt för industrin att tjäna pengar även på kött som är i så pass små bitar att folk inte vill köpa dem, men det är ju det samhället vi lever i. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, vare sig ni tycker om det eller inte, och det roliga är att majoriteten av de som klagar ändå går ut och shoppar järnet efter att de skrivit sina ogillande kommentarer på AB och DN o.s.v.

Köttet blir ju iaf använt, för jag tvivlar på att folk skulle vilja köpa den där fläskfilén annars eftersom den är i alldeles för små bitar, och då blir inte en massa kött bortkastat, vilket ändå jag ser som en fördel. Om vi ändå ska ha ihjäl en massa djur för mat så kan vi väl iaf se till att använda så mycket av det djuret som möjligt.

Det är iaf min åsikt, men jag antar att det är många som inte håller med mig...