Linda

Hjärtat i halsgropen. Det slår så kraftigt att det gör ont. Mjölksyra, men jag fortsätter springa.

Skogen närmar sig och skänker mig ett hopp om att jag ska kunna gömma mig. Mörkret har redan fallit och den täta lövskogen borde ha ett och annat gömställe. Jag fortsätter följa stigen och när jag tagit mig en bit in bland träden tittar jag bakåt. Jag kan inte se något men jag vågar ändå inte stanna. Jag vet att de är där, snabbare, men kanske inte listigare.

Jag känner hur jag kliver på något och jag tappar fotfästet. Knät slår hårt i den upptrampade jorden men jag bryr mig inte om smärtan utan tar mig upp på fötter igen och fortsätter springa. Rädslan biter ett starkare tag i mig och samtidigt som jag känner något rinna från knät ner längs smalbenet går en kall kåre genom min ryggrad.

Jag viker av från stigen. Det blir svårare att hålla farten men träden döljer mig bättre. Ett litet dike korsar mig väg och jag tar ett språng över det. Mitt skadade knä sviker mig och jag lyckas inte få tillräckligt med kraft i hoppet. Min vänstra fot dränks i det kalla vattnet som sakta rinner på botten av diket.

Med hjälp av händerna lyckas jag dra mig upp på andra sidan och ett träd får hjälpa mig tillbaka på fötter. Jag kan knappt andas på grund av värken i lungorna men jag börjar ändå springa igen. Först långsamt och sedan snabbare.

Jag vägrar titta bakåt, jag vill inte veta om de tagit in på mig, om de är nära, hur nära. Jag pressar mig själv, pressar min kropp mer än jag någonsin gjort tidigare och varje muskel skriker av smärta. Men den smärtan är inget i jämförelse med om de får tag på mig.

Fem, kanske tio minuter senare saktar jag ner på farten och tar mig in bakom ett träd. Försiktigt sticker jag fram huvud och kollar bakåt.

Inget...

Skogen är tom. Jag försöker lugna mina andetag för att höra bättre men skogen är tyst, det hörs inte ett ljud. Vågar jag fortsätta? Kanske de tagit en annan väg, kanske jag kommer springa rakt på dem!

Ett prassel till vänster om mig. Jag vill inte titta. Jag måste titta.

Jag har tur, den här gången, det är bara en räv. Den tittar upp på mig, den yviga svansen höjd mot himlen. Nosen rör sig i små ryckiga rörelser, tar in min doft.

Jag möter dess blick och hör en röst inom mig: "Följ mig". Är det räven som talar till mig? Hans stora kloka ögon fortsätter hålla min blick några sekunder till innan den blinkar och vänder sig om. Ett ögonblicks tvekan sedan följer jag den in bland buskarna, djupare in i skogen.

Min bröstkorg värker. Trots att jag vet att smärtan bara är i mitt huvud så är den verklig nog.

Jag lyckades ta mig ut på den här promenaden trots att jag knappt varit utomhus på flera dygn, men ensamheten var tillslut på väg att äta upp mig levande. Utan att jag lägger någon större vikt vid vart jag är på väg styrs mina steg mot den närliggande skogen och så fort träden tätnat runt omkring mig så återspeglar skogen mitt mående.

Det är sommar, mitt på dagen och solen skiner. Men skogen känns grå, tung, trist. Träden står tätt intill varandra men ändå tillräckligt långt ifrån för att inte riktigt röra vid varandra. Omringade av lika men ändå ensam.

Trycket över bröstkorgen blir intensivare och jag börjar ångra att jag gick ut. Jag längtar tillbaka till min säng, till tryggheten.

Mina tankar bryts plötsligt av en stark doft av syrener. Vad kommer det ifrån? Det finns ju inte en syren så långt ögat kan nå. Trycket över bröstkorgen avbryts ett tag av den starka doften och jag fortsätter fundera över vart den kan ha kommit ifrån samtidigt som mina fötter leder mig djupare in i skogen.

En sväng till höger och min blick fångas av en liten nergången stuga mitt bland träden. Den ser fullständigt fallfärdig ut, ensam och övergiven i skogen. Dörren hänger bara från ett gångjärn. Öppen för vem som helst att ta sig in, sabotera, göra vad de vill.

Stugan drar sig till mig och jag låter den göra det. Försiktigt lirkar jag mig förbi den skamfilade dörren.

En inandning och tre blinkningar senare så står jag fortfarande kvar i en stor sal. Jag kan knappt se den bortre väggen, för att inte tala om taket. Rummet är tomt, väggarna är i blankpolerat trä, precis som golvet under mig, men golvet är något mörkare. Taket ser jag inte så bra, men även det ser ut att vara av blankputsat trä fast i en tredje, ljusare nyans. Det finns inte en möbel, inga tavlor, inte ens en matta. Rummet är kalt och opersonligt.

Jag fortsätter titta mig omkring och upptäcker att det flera meter framför mig finns två dörrar. En på väggen till höger om mig och en på den vänstra. Jag går fram och ställer mig mellan dem. Jag vänder mig mot vänster och stirrar mot den dörren, hur jag inte kunde lagt märke till den tidigare förstår jag inte. Kontrasten mellan färgen på väggen och den djupa svarta färgen på dörren är skarp.

Mitt på dörren sitter en vit skylt, med ordet: BAKÅT. Fundersam vänder jag mig mot höger. Den dörren är exakt likadan fast på den står det istället: FRAMÅT.

Jag tvekar, men väljer tillslut att gå till höger.

Under FRAMÅT-skylten finns en mindre text ingraverat i dörren:

"Kliver du över denna tröskel måste du lämna ditt förflutna bakom dig"

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren.

Jag är tillbaka i samma skog igen, snabbt vänder jag mig om men bakom mig finns inget. Ingen dörr och ingen stuga. Något känns dock annorlunda, jag vet att det är samma skog, jag känner igen mig, men ändå känns den inte likadan som den gjorde innan jag gick in i stugan. 

Den är förgladare, ljusare, lättare. Träden smeker varandra i vinden och doften av syren har kommit tillbaka. Lättare om hjärtat vänder jag mig mot stigen och vandrar hemåt.

Har nog aldrig sätt så många variationer av grönt förut. T.o.m. trädstammarna är täckta av ljusa och mörkgröna växter. Jag börjar också förstå varför dom kallar det för regnskog. Trots att det inte regnar känns allt fuktigt och kläderna klibbar mot min svettiga hud. Runt mig sträcker sig träd högre upp än mitt öga når och nedanför mig är stigen omringad av blad och gräs.

Jag känner mig väldigt tillfredställd med tillvaron fram tills något får löverket till höger om mig att prassla till. Med hjärtat i halsgropen vänder jag mig mot ljudet men jag kan inte se något. Jag står kvar så ett tag och försöker få hjärtat att slå i normal takt. Precis när jag får ner pulsen till "ute på joggingtur"-nivå ser jag en rörelse i ögonvrån.

Den är gången är inte hjärtat på väg ut från bröstkorgen längre. Det har helt enkelt stannat. Hjärtstillestånd.. Punkt slut!

"Vad fan gör jag här?"

Mina vänner tyckte jag var galen när jag berättade om resan: "ska du åka till en regnskog? Du vågar ju knappt plocka en blomma!"

Och ja, dom hade rätt! Självklart!

Till vänster om mig. På en stor grönaktig och klibbig sten sitter en spindel. En jäkla spindel! Och den är dessutom enorm, i mina mått mätta i alla fall! Trodde jag på fullaste allvar att det inte skulle finnas spindlar här??

Trots att mitt hjärta officiellt sagt god natt så verkar mina ögon fortfarande fungera och jag blinkar till. Sekunden senare är spindeln borta! Där försvann lungorna också....

Två minuter senare är jag på väg djupare in i regnskogen. Hjärtat slår igen och lungorna har fått tillbaka förmågan att andas.

"Hur hade du tänkt att jag skulle förklara det här då?"

Skuldmedvetet tittar jag upp mot min man och blåmärket som pryder hans öga. "Du kan säga att du hamnade i slagsmål med en krokodil", svarar jag och ler mot honom.

Han ger mig ett av sina sneda och helt underbara leenden. "Jo, det låter ju i alla fall bättre än: min fru gav mig en snyting för hon trodde att jag var en spindel".

"Du borde veta bättre än att smyga upp bakom mig sådär!"

Vi fortsätter gå en bit tills skogen glesnar och öppnar sig mot en flod. Vi slår oss ner på en sten och tittar ut mot vattnet som sakta rör sig framför oss. Jag ser ett par fåglar simma mot flodströmmen. De påminner mig om svanar trots att de inte är ett dugg lik svanar. De är alldeles för färgglada och halsarna är för korta. Men det är ändå något, något med sättet de rör sig på. Synkroniserade.

Min man lägger sin arm runt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel. Hur kunde jag vara så rädd förut? Hur kan jag vara rädd när jag vet att jag har honom?

Plötsligt insåg jag att det skulle bli en helt annan dag än vad jag hade tänkt mig.

Tåget var inställt, jag hade ramlat med cykeln på väg till stationen och snön vräkte ner. En helt vanlig dag: jo tjena! Fan för måndagar!

Haltande, jag var ganska säker på att jag blödde från knät, tar jag mig in på stationen. Varenda tåg är inställt men jag orkar verkligen inte cykla hem på en gång.

Ljudligt suckande släpper jag ner väskan vid fötterna och lutar mig mot första bästa vägg. Stationen är packad!

"Du ser ut att vara på lika bra humör som mig!"

Rösten kommer snett uppifrån och jag vänder huvudet mot höger.

Utan att visa det för mycket, hoppas jag, får jag en liten chock. Jag möts av ett par stora, vackra och framförallt snälla ögon. Ett leende som får mina ben att kännas som gele och mitt hjärta slutade nog slå i samma sekund som våra ögon möttes.

Killen fortsätter le mot mig och diskret sväljer jag klumpen som tagit över stora delar av min hals. 

"Då är vi i alla fall inte ensamma om att ha en dålig dag" Svarar jag och ler tillbaka.

Min tröja har klibbat fast på kroppen och jag orkar knappt ta ett andetag. Luften är extremt kvav och solen bränner på min hud. Jag ökar på stegen så jag kan mig in under trädens skuggor snabbare. Luften i skogen pressar sig mot mig. Dofterna känns tunga och luften är fuktig.

Det luktar åska. Trots att det inte finns ett moln på himlen.

Jag fortsätter gå djupare in i skogen och bestämmer mig för att ta en ny väg idag. Mina steg drar mig mot en stig till vänster om mig och efter bara några meter kantas stigen av ett berg. Den massiva kroppen reser sig högt mot himlen och utstrålar en känsla av uråldrig makt.

Några meter längre fram är en del av berget gömd under höga buskar. Mellan grenarna är det svart och jag får känslan av att det finns en öppning där. Nyfiket går jag närmare och skjuter undan dom tunna, lövfyllda grenarna.

Jag hade rätt, bakom buskarna gömmer sig en öppning knappt lika stor som mig. Nervös för att träffa på nått djur men samtidigt sjukt nyfiken pressar jag mig igenom öppningen. Det första som slår mig är doften. Tung, kvav och instängd. Sakta vänjer sig mina ögon med det svaga ljuset från öppningen och en ljusstråle som tycks komma från en öppning i taket.

Grottan är liten, ungefär lika stor som mitt tvrum men knappast lika bra inrett. Bergsväggarna är skrovliga och på sina ställen täckt med tjock mossa. Någonstans ifrån hör jag ljudet av droppande vatten. Jag följer ljudet och finner en smal öppning i bergsväggen där det sakta dropper ner vatten i en grop i marken. Ljudet är hypnotiserande, dripp dropp dripp dropp, och jag fylls av ett inre lugn trots den smått kusliga platsen.

Lugnet bryts plötsligt av ett sken som lyser upp grottan och en smäll som får mig att tappa andan.

Varför gick jag ut för? Jag visste ju att det skulle börja åska!

Jag går tillbaka till öppningen och tittar ut genom buskarna. Regnet öser ner med enorm kraft. Jag drar en djup suck och vänder mig tillbaka in mot grottan. Trots regnet utanför hör jag fortfarande det droppande vattnets rytmiska ljud. Jag går tillbaka till gropen och sjunker ner bredvid den. Med ytterligare en suck slutar jag ögonen och fokuserar på droppandet.

Vädret utanför rasar på men jag känner ett inre lugn fylla mig. Det här är min grotta bestämmer jag mig för, min tillsflyktsort. Det finns inte ett spår av varken människor eller djur. Inga fladdermöss och hittills inga spindlar!

Jag känner hur jag blir mer och mer avslappnad. Jag har hittat ett eget gömställe från yttervärldens stress. Inga krav, inga datorer, inga mail stup i kvart med uppmaning VGR, VGR, VGR, och inga pipande mobiler.

En timme sernare har ovädret dragit förbi och jag kryper ut från min lilla grotta. Långsamt sträcker jag ut mig i solen och tar ett djupt andetag. Skogen luktar ren, ny, uppfriskad.