Linda

Är det bara jag som har svårt att förstå att det redan är november, eller rättare sagt att november faktiskt snart är slut? Varför är det alltid så att när tiden borde gå långsamt så rusar den fram som en duracell kanin hög på koffeintabletter?

Eftersom det är min sista termin och jag hitills klarat mig med goda resultat genom hela utbildningen har jag sedan terminsstarten ägnat mer tid åt att filosofera över framtiden än att plugga så jag överhuvudtaget får ut en examen. En helt vettig prioritering enligt mig. Jag trodde ärligt inte att det skulle vara så här ångestdrabbat att sluta skolan men de senaste åren har varit som att leva i en skyddad värld. Man har liksom alltid vetat vad som väntar än..

Det har jag däremot ingen aning om nu, den 14 januari är jag klar och jag har fortfarande inget arbete, har inte ens någon aning om vad jag faktiskt vill arbeta med... Vilket självklart leder till frågor som: vad vill jag göra med mitt liv? Vad är meningen med livet? Vad är meningen med mitt liv? Vart vill jag vara om 5 år, 10 år? Vart vill jag bo? O.s.v..

Riktigt upplyftande alltså!

Har dock överlevt en tenta, om än med inte fullt så bra resultat som jag annars är van vid. Den andra tentan (som även ger slutbetyget på halva terminen) får jag däremot inte reda på resultatet av förrän på tisdag... Jag har aldrig var bra på att vänta=/ Läraren har dock berättat så pass mycket att ingen har fått F. Vilket hade kunnat minskat ångesten om det inte varit för det faktum att han inte har nämnt om någon fått FX (att man måste komplettera) eller inte. Betydande att jag fortfarande riskerar att behöva komplettera en eller flera uppgifter.

Till lite mer upplyftande nyheter så har jag och moder bokat en resa till Dublin den 4 januari - 7 januari. Lovely! Ser verkligen fram emot den resan, hoppas bara att mina förväntningar inte är för höga. Har ingen lust att bli besviken.