Grottan
Min tröja har klibbat fast på kroppen och jag orkar knappt ta ett andetag. Luften är extremt kvav och solen bränner på min hud. Jag ökar på stegen så jag kan mig in under trädens skuggor snabbare. Luften i skogen pressar sig mot mig. Dofterna känns tunga och luften är fuktig.
Det luktar åska. Trots att det inte finns ett moln på himlen.
Jag fortsätter gå djupare in i skogen och bestämmer mig för att ta en ny väg idag. Mina steg drar mig mot en stig till vänster om mig och efter bara några meter kantas stigen av ett berg. Den massiva kroppen reser sig högt mot himlen och utstrålar en känsla av uråldrig makt.
Några meter längre fram är en del av berget gömd under höga buskar. Mellan grenarna är det svart och jag får känslan av att det finns en öppning där. Nyfiket går jag närmare och skjuter undan dom tunna, lövfyllda grenarna.
Jag hade rätt, bakom buskarna gömmer sig en öppning knappt lika stor som mig. Nervös för att träffa på nått djur men samtidigt sjukt nyfiken pressar jag mig igenom öppningen. Det första som slår mig är doften. Tung, kvav och instängd. Sakta vänjer sig mina ögon med det svaga ljuset från öppningen och en ljusstråle som tycks komma från en öppning i taket.
Grottan är liten, ungefär lika stor som mitt tvrum men knappast lika bra inrett. Bergsväggarna är skrovliga och på sina ställen täckt med tjock mossa. Någonstans ifrån hör jag ljudet av droppande vatten. Jag följer ljudet och finner en smal öppning i bergsväggen där det sakta dropper ner vatten i en grop i marken. Ljudet är hypnotiserande, dripp dropp dripp dropp, och jag fylls av ett inre lugn trots den smått kusliga platsen.
Lugnet bryts plötsligt av ett sken som lyser upp grottan och en smäll som får mig att tappa andan.
Varför gick jag ut för? Jag visste ju att det skulle börja åska!
Jag går tillbaka till öppningen och tittar ut genom buskarna. Regnet öser ner med enorm kraft. Jag drar en djup suck och vänder mig tillbaka in mot grottan. Trots regnet utanför hör jag fortfarande det droppande vattnets rytmiska ljud. Jag går tillbaka till gropen och sjunker ner bredvid den. Med ytterligare en suck slutar jag ögonen och fokuserar på droppandet.
Vädret utanför rasar på men jag känner ett inre lugn fylla mig. Det här är min grotta bestämmer jag mig för, min tillsflyktsort. Det finns inte ett spår av varken människor eller djur. Inga fladdermöss och hittills inga spindlar!
Jag känner hur jag blir mer och mer avslappnad. Jag har hittat ett eget gömställe från yttervärldens stress. Inga krav, inga datorer, inga mail stup i kvart med uppmaning VGR, VGR, VGR, och inga pipande mobiler.
En timme sernare har ovädret dragit förbi och jag kryper ut från min lilla grotta. Långsamt sträcker jag ut mig i solen och tar ett djupt andetag. Skogen luktar ren, ny, uppfriskad.
Det luktar åska. Trots att det inte finns ett moln på himlen.
Jag fortsätter gå djupare in i skogen och bestämmer mig för att ta en ny väg idag. Mina steg drar mig mot en stig till vänster om mig och efter bara några meter kantas stigen av ett berg. Den massiva kroppen reser sig högt mot himlen och utstrålar en känsla av uråldrig makt.
Några meter längre fram är en del av berget gömd under höga buskar. Mellan grenarna är det svart och jag får känslan av att det finns en öppning där. Nyfiket går jag närmare och skjuter undan dom tunna, lövfyllda grenarna.
Jag hade rätt, bakom buskarna gömmer sig en öppning knappt lika stor som mig. Nervös för att träffa på nått djur men samtidigt sjukt nyfiken pressar jag mig igenom öppningen. Det första som slår mig är doften. Tung, kvav och instängd. Sakta vänjer sig mina ögon med det svaga ljuset från öppningen och en ljusstråle som tycks komma från en öppning i taket.
Grottan är liten, ungefär lika stor som mitt tvrum men knappast lika bra inrett. Bergsväggarna är skrovliga och på sina ställen täckt med tjock mossa. Någonstans ifrån hör jag ljudet av droppande vatten. Jag följer ljudet och finner en smal öppning i bergsväggen där det sakta dropper ner vatten i en grop i marken. Ljudet är hypnotiserande, dripp dropp dripp dropp, och jag fylls av ett inre lugn trots den smått kusliga platsen.
Lugnet bryts plötsligt av ett sken som lyser upp grottan och en smäll som får mig att tappa andan.
Varför gick jag ut för? Jag visste ju att det skulle börja åska!
Jag går tillbaka till öppningen och tittar ut genom buskarna. Regnet öser ner med enorm kraft. Jag drar en djup suck och vänder mig tillbaka in mot grottan. Trots regnet utanför hör jag fortfarande det droppande vattnets rytmiska ljud. Jag går tillbaka till gropen och sjunker ner bredvid den. Med ytterligare en suck slutar jag ögonen och fokuserar på droppandet.
Vädret utanför rasar på men jag känner ett inre lugn fylla mig. Det här är min grotta bestämmer jag mig för, min tillsflyktsort. Det finns inte ett spår av varken människor eller djur. Inga fladdermöss och hittills inga spindlar!
Jag känner hur jag blir mer och mer avslappnad. Jag har hittat ett eget gömställe från yttervärldens stress. Inga krav, inga datorer, inga mail stup i kvart med uppmaning VGR, VGR, VGR, och inga pipande mobiler.
En timme sernare har ovädret dragit förbi och jag kryper ut från min lilla grotta. Långsamt sträcker jag ut mig i solen och tar ett djupt andetag. Skogen luktar ren, ny, uppfriskad.
Kommentarer
Trackback
