Linda

Plötsligt insåg jag att det skulle bli en helt annan dag än vad jag hade tänkt mig.

Tåget var inställt, jag hade ramlat med cykeln på väg till stationen och snön vräkte ner. En helt vanlig dag: jo tjena! Fan för måndagar!

Haltande, jag var ganska säker på att jag blödde från knät, tar jag mig in på stationen. Varenda tåg är inställt men jag orkar verkligen inte cykla hem på en gång.

Ljudligt suckande släpper jag ner väskan vid fötterna och lutar mig mot första bästa vägg. Stationen är packad!

"Du ser ut att vara på lika bra humör som mig!"

Rösten kommer snett uppifrån och jag vänder huvudet mot höger.

Utan att visa det för mycket, hoppas jag, får jag en liten chock. Jag möts av ett par stora, vackra och framförallt snälla ögon. Ett leende som får mina ben att kännas som gele och mitt hjärta slutade nog slå i samma sekund som våra ögon möttes.

Killen fortsätter le mot mig och diskret sväljer jag klumpen som tagit över stora delar av min hals. 

"Då är vi i alla fall inte ensamma om att ha en dålig dag" Svarar jag och ler tillbaka.