Linda

Hjärtat i halsgropen. Det slår så kraftigt att det gör ont. Mjölksyra, men jag fortsätter springa.

Skogen närmar sig och skänker mig ett hopp om att jag ska kunna gömma mig. Mörkret har redan fallit och den täta lövskogen borde ha ett och annat gömställe. Jag fortsätter följa stigen och när jag tagit mig en bit in bland träden tittar jag bakåt. Jag kan inte se något men jag vågar ändå inte stanna. Jag vet att de är där, snabbare, men kanske inte listigare.

Jag känner hur jag kliver på något och jag tappar fotfästet. Knät slår hårt i den upptrampade jorden men jag bryr mig inte om smärtan utan tar mig upp på fötter igen och fortsätter springa. Rädslan biter ett starkare tag i mig och samtidigt som jag känner något rinna från knät ner längs smalbenet går en kall kåre genom min ryggrad.

Jag viker av från stigen. Det blir svårare att hålla farten men träden döljer mig bättre. Ett litet dike korsar mig väg och jag tar ett språng över det. Mitt skadade knä sviker mig och jag lyckas inte få tillräckligt med kraft i hoppet. Min vänstra fot dränks i det kalla vattnet som sakta rinner på botten av diket.

Med hjälp av händerna lyckas jag dra mig upp på andra sidan och ett träd får hjälpa mig tillbaka på fötter. Jag kan knappt andas på grund av värken i lungorna men jag börjar ändå springa igen. Först långsamt och sedan snabbare.

Jag vägrar titta bakåt, jag vill inte veta om de tagit in på mig, om de är nära, hur nära. Jag pressar mig själv, pressar min kropp mer än jag någonsin gjort tidigare och varje muskel skriker av smärta. Men den smärtan är inget i jämförelse med om de får tag på mig.

Fem, kanske tio minuter senare saktar jag ner på farten och tar mig in bakom ett träd. Försiktigt sticker jag fram huvud och kollar bakåt.

Inget...

Skogen är tom. Jag försöker lugna mina andetag för att höra bättre men skogen är tyst, det hörs inte ett ljud. Vågar jag fortsätta? Kanske de tagit en annan väg, kanske jag kommer springa rakt på dem!

Ett prassel till vänster om mig. Jag vill inte titta. Jag måste titta.

Jag har tur, den här gången, det är bara en räv. Den tittar upp på mig, den yviga svansen höjd mot himlen. Nosen rör sig i små ryckiga rörelser, tar in min doft.

Jag möter dess blick och hör en röst inom mig: "Följ mig". Är det räven som talar till mig? Hans stora kloka ögon fortsätter hålla min blick några sekunder till innan den blinkar och vänder sig om. Ett ögonblicks tvekan sedan följer jag den in bland buskarna, djupare in i skogen.