Linda

Har nog aldrig sätt så många variationer av grönt förut. T.o.m. trädstammarna är täckta av ljusa och mörkgröna växter. Jag börjar också förstå varför dom kallar det för regnskog. Trots att det inte regnar känns allt fuktigt och kläderna klibbar mot min svettiga hud. Runt mig sträcker sig träd högre upp än mitt öga når och nedanför mig är stigen omringad av blad och gräs.

Jag känner mig väldigt tillfredställd med tillvaron fram tills något får löverket till höger om mig att prassla till. Med hjärtat i halsgropen vänder jag mig mot ljudet men jag kan inte se något. Jag står kvar så ett tag och försöker få hjärtat att slå i normal takt. Precis när jag får ner pulsen till "ute på joggingtur"-nivå ser jag en rörelse i ögonvrån.

Den är gången är inte hjärtat på väg ut från bröstkorgen längre. Det har helt enkelt stannat. Hjärtstillestånd.. Punkt slut!

"Vad fan gör jag här?"

Mina vänner tyckte jag var galen när jag berättade om resan: "ska du åka till en regnskog? Du vågar ju knappt plocka en blomma!"

Och ja, dom hade rätt! Självklart!

Till vänster om mig. På en stor grönaktig och klibbig sten sitter en spindel. En jäkla spindel! Och den är dessutom enorm, i mina mått mätta i alla fall! Trodde jag på fullaste allvar att det inte skulle finnas spindlar här??

Trots att mitt hjärta officiellt sagt god natt så verkar mina ögon fortfarande fungera och jag blinkar till. Sekunden senare är spindeln borta! Där försvann lungorna också....

Två minuter senare är jag på väg djupare in i regnskogen. Hjärtat slår igen och lungorna har fått tillbaka förmågan att andas.

"Hur hade du tänkt att jag skulle förklara det här då?"

Skuldmedvetet tittar jag upp mot min man och blåmärket som pryder hans öga. "Du kan säga att du hamnade i slagsmål med en krokodil", svarar jag och ler mot honom.

Han ger mig ett av sina sneda och helt underbara leenden. "Jo, det låter ju i alla fall bättre än: min fru gav mig en snyting för hon trodde att jag var en spindel".

"Du borde veta bättre än att smyga upp bakom mig sådär!"

Vi fortsätter gå en bit tills skogen glesnar och öppnar sig mot en flod. Vi slår oss ner på en sten och tittar ut mot vattnet som sakta rör sig framför oss. Jag ser ett par fåglar simma mot flodströmmen. De påminner mig om svanar trots att de inte är ett dugg lik svanar. De är alldeles för färgglada och halsarna är för korta. Men det är ändå något, något med sättet de rör sig på. Synkroniserade.

Min man lägger sin arm runt mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel. Hur kunde jag vara så rädd förut? Hur kan jag vara rädd när jag vet att jag har honom?