Linda

Min bröstkorg värker. Trots att jag vet att smärtan bara är i mitt huvud så är den verklig nog.

Jag lyckades ta mig ut på den här promenaden trots att jag knappt varit utomhus på flera dygn, men ensamheten var tillslut på väg att äta upp mig levande. Utan att jag lägger någon större vikt vid vart jag är på väg styrs mina steg mot den närliggande skogen och så fort träden tätnat runt omkring mig så återspeglar skogen mitt mående.

Det är sommar, mitt på dagen och solen skiner. Men skogen känns grå, tung, trist. Träden står tätt intill varandra men ändå tillräckligt långt ifrån för att inte riktigt röra vid varandra. Omringade av lika men ändå ensam.

Trycket över bröstkorgen blir intensivare och jag börjar ångra att jag gick ut. Jag längtar tillbaka till min säng, till tryggheten.

Mina tankar bryts plötsligt av en stark doft av syrener. Vad kommer det ifrån? Det finns ju inte en syren så långt ögat kan nå. Trycket över bröstkorgen avbryts ett tag av den starka doften och jag fortsätter fundera över vart den kan ha kommit ifrån samtidigt som mina fötter leder mig djupare in i skogen.

En sväng till höger och min blick fångas av en liten nergången stuga mitt bland träden. Den ser fullständigt fallfärdig ut, ensam och övergiven i skogen. Dörren hänger bara från ett gångjärn. Öppen för vem som helst att ta sig in, sabotera, göra vad de vill.

Stugan drar sig till mig och jag låter den göra det. Försiktigt lirkar jag mig förbi den skamfilade dörren.

En inandning och tre blinkningar senare så står jag fortfarande kvar i en stor sal. Jag kan knappt se den bortre väggen, för att inte tala om taket. Rummet är tomt, väggarna är i blankpolerat trä, precis som golvet under mig, men golvet är något mörkare. Taket ser jag inte så bra, men även det ser ut att vara av blankputsat trä fast i en tredje, ljusare nyans. Det finns inte en möbel, inga tavlor, inte ens en matta. Rummet är kalt och opersonligt.

Jag fortsätter titta mig omkring och upptäcker att det flera meter framför mig finns två dörrar. En på väggen till höger om mig och en på den vänstra. Jag går fram och ställer mig mellan dem. Jag vänder mig mot vänster och stirrar mot den dörren, hur jag inte kunde lagt märke till den tidigare förstår jag inte. Kontrasten mellan färgen på väggen och den djupa svarta färgen på dörren är skarp.

Mitt på dörren sitter en vit skylt, med ordet: BAKÅT. Fundersam vänder jag mig mot höger. Den dörren är exakt likadan fast på den står det istället: FRAMÅT.

Jag tvekar, men väljer tillslut att gå till höger.

Under FRAMÅT-skylten finns en mindre text ingraverat i dörren:

"Kliver du över denna tröskel måste du lämna ditt förflutna bakom dig"

Jag tar ett djupt andetag och öppnar dörren.

Jag är tillbaka i samma skog igen, snabbt vänder jag mig om men bakom mig finns inget. Ingen dörr och ingen stuga. Något känns dock annorlunda, jag vet att det är samma skog, jag känner igen mig, men ändå känns den inte likadan som den gjorde innan jag gick in i stugan. 

Den är förgladare, ljusare, lättare. Träden smeker varandra i vinden och doften av syren har kommit tillbaka. Lättare om hjärtat vänder jag mig mot stigen och vandrar hemåt.